Nu drar jag igång!

Nu drar jag igång en webbsida om släktforskning!

Äntligen har jag kommit så långt att det känns rimligt att dra igång ett hemsidesprojekt och nån form av blogg. Det får bli den här bloggen tills vidare, och vi får se var detta tar vägen. Kommer bli en hel del arbete med design av sajten, och att få ihop allt till något vettigt.

Och hur kan det komma sig att jag blev intresserad av detta. Jag var man och 30+ när jag drog igång en gång för ganska länge sen. Inte senior dam 70+ vilket kanske är den mer typiske släktforskarprofilen.

En gång i början på 90-talet hade jag ett uppdrag på en av Sveriges största dagstidningar, på deras redaktion. Det var ofta kvällsjobb och jag satt nära de som ansvarade för att dygnet runt plocka fram artiklar, göra registersökningar med mera. Tidningens "operativa arkiv" skulle man kunna säga. Klockan blev mycket, efter midnatt, och vi hade en kort fikapaus. En av tidningens arkivkillar frågade då mig "Vad var det du hette nu igen?". Jag svarade honom, och sen ställde vi undan kaffekopparna och gick tillbaka till våra arbetsplatser. Tio minuter senare kommer arkivkillen till mig. "Kolla här!" säger han och räcker mig en liten bunt papper. Där fanns ett registerutdrag över alla personer med mitt efternamn. Jag kunde se t.ex. farfars kusin som jag träffat som barn, och som fortfarande levde. Och en massa andra personer jag inte kände, men troligen var släkt med.

Det tände gnistan för mig. Jag började leta i tidningens bibliotek, försökte hitta information online, hämtade hem lite handlingar från kyrkböcker om mina farföräldrar, hade en kompis vars fästman var kunnig i släktforskning, började ställa en massa dumma frågor, köpte böcker.... och så vidare. Sommaren 1997 reste jag upp till Dalarna, besökte Släktforskarnas hus i Leksand och min farfars fars hemby Brändan (Hedby). Började ta anteckningar, började systematisera och planera. Gjorde ett antal läsesalsbesök i arkiv och tuggade igenom mikrofilmskort. Men sen hände saker som gjorde att arbetet hamnade i "malpåse". Under en längre tid därefter gjorde jag inte mer än att då och då fylla på anteckningarna med något jag snappade upp från någon släkting, eller hittade i ett gammalt brev på vinden. Men även om jag inte producerade så mycket så fick jag viss koll på släktforskningens metodik, själva "hantverket" och hur man letar information och värderar källor, och lägger pussel. 

Och så kom förra hösten. Jag råkade ut för en olycka och blev sjukskriven. Länge. Första tiden var jag inte kapabel till mycket, knappt att resa mig ur sängen, men efter några veckor var jag i ett gränsland där jag nätt och jämt orkade sitta uppe vid en dator. Och jag kollade genom min epost som jag knappt hade läst på flera veckor. Där fanns ett otäckt mail från Stockholms kyrkogårdsförvaltning. De hade anmärkningar på undermålig gravskötsel av min mammas familjegrav och hotade med att gravrätten var i fara om jag inte skärpte mig och tog tag i detta. Eftersom jag nu var sjuk, och knappt kunde röra mig, så insåg jag att det var hög tid att ordna någon form av skötselavtal. Och jag började nu också fundera en del på min moster, mormor, mormorsfar, mormorsmor och mormors morbror. Alla ligger i denna grav. 

Släktforskning var det ja.. Jag plockade fram anteckningarna, lite spridda inlägg i några online-forum, och sen på någon dag var jag i full gång igen. Det blev några intensiva veckor där jag började rejält borra mig ner i en mängd olösta gåtor, hitta källor jag inte trodde fanns, och framförallt fräscha upp och förbättra mina släktforskningskunskaper. Särskilt fokus la jag på min gåtfulle mormorsfar Albin, och tänkte att det inte bara räcker att gräva i källor och dokumentera torrt i en databas. Jag ville börja skriva lite mer lättläst text också, och började skriva på en kronologi som blev någon slags skelett till en krönika. Det blev startskottet till flera utkast till krönikor (just nu tre stycken) och jag har nu tänkt att publicera detta på den här webben och fortsätta jobba. I många år. Ja det kommer aldrig ta slut, alltså jag kommer aldrig "hinna klart" innan det är dags för mig att tacka för kaffet. Men det kommer bli väldigt spännande, och ju mer jag håller på desto mer fart får jag. 

Varför gör man då detta? 

Det handlar om tre saker för mig. 

Ett. Stilla min nyfikenhet och få svar på frågor, och kanske rasera myter, och tabun. 

Två. Det är ruskigt kul! Själva pussel-läggandet och detektivarbetet är en intellektuell övning som ibland är långt ifrån trivial. Det är också väldigt lärorikt! Och det är också ett teamwork, för man kan få otroligt mycket hjälp av att söka upp släktforskarkollegor som kan mer än du själv. Det finns många. Ofta är det seniora damer och herrar 70+ som hållit på länge.

Tre. Göra i ordning berättelser som kan vara till glädje för mina anhöriga och avlägsna släktingar. Jag kanske rentav också (om jag når lite verkshöjd) kan göra något som är användbart för hembygdsforskare, andra släktforskare, kanske rentav historiker (beror på vad jag hittar), och börja öva mig i den ädla konsten att skriva. På sikt kanske rentav hitta frön till något skönlitterärt, som jag eller någon annan kan spinna vidare på. 

Förr i tiden användes släktforskning ofta för att "putsa fasaden". För att få jobb och anseende behövde man göra vissa "skönhetsingrepp" i sin familjehistoria, och gärna också dölja, begrava eller rent av bränna de mindre smickrande delarna av sin bakgrund. Det fanns då, och finns fortfarande, släktforskare med rymligt samvete att anlitas för att producera såna här parfymerade antavlor. Tyvärr skapar det problem än idag, för deras efterlämningar syns på många ställen, inte minst i släktforskningsinformation online, och blir snubbeltråd för de som kommer efteråt. En massa informationsbrus med förvanskningar, och ibland lögn och förbannad dikt. 

Därför är släktforskning också en så stenhård lektion i källkritik. Det är helt omöjligt att göra ett vettigt arbete om man inte konstant kollar upp källorna och värderar dem. Vem har tagit anteckningen, varför, när och hur? Var prästen i lilla kyrkan nykter? Varför stämmer inte födelsedatumet? Jo du ser att någon 1843 skrev fel i en husförhörslängd, kanske ett datum eller namnet på en förälder, och sen blev det "copy-paste" därefter... alla skrev av samma fel, det blev kanske till och med fel till slut i Skatteverkets databaser eller andra online-system i dag. Men det berodde på ett slarvfel en gång för länge sen. Eller en illvillig manipulation. Eller någon som ljög om sin ålder för att slippa tas ut i krigstjänst. Etc. Etc.

Man kan skriva länge om allt det tekniska, om arkivens uppbyggnad, handskriftstolkning, alla it-tekniska frågor etc., men släktforskning för mig är att utforska relationer. Det är humaniora. Hur folk har haft det, var och hur de har levt, varför de fattat sina beslut, vad konsekvenserna har blivit etc. Jag är ganska ointresserad av genetik, och är väldigt avogt inställd till "DNA-släktforskning". Det är i ropet nu, och kan säkert vara ett fantastiskt verktyg för att t.ex. klara upp brott. Men vad säger en gen? Den är stum.

Det är i arkiven och berättelserna jag vill jobba.